Skogsäventyr, tjuvrökning och trängseln utanför Röda Kvarn. När Jens Sjögren gjorde film av Jävla karlar kom känslorna från uppväxten i Sävsjö tillbaka. På fredag får hans hittills mest personliga film biopremiär.
– Det är fan den perfekta balansen mellan svärta och lite fniss, säger Sjögren om filmen.
En pojke, hans mamma och männen som kommer och går. I Jävla karlar får sjuårige Andrev veta att mannen han trott är hans pappa inte är det – och reagerar med oväntad förtjusning. Mammans relationer avlöser varandra och nya män kliver in i familjens liv. Genom pojkens ögon skildras kärleken, uppbrotten och otryggheten när de vuxnas förhållanden styr tillvaron.
Filmen bygger på Andrev Waldens Augustprisbelönade roman. För regin står Sävsjösonen Jens Sjögren, som tidigare bland annat gjort Jag är Zlatan.
Vi ringer upp honom för ett samtal om barndomens karlar, småländsk envishet och varför en kram kan räcka långt.
Hallå där Jens Sjögren – hur många jävla karlar har du haft i huvudet under arbetet med filmen?
– Hundratals. Alla de jävla karlarna som representeras i boken är besläktade med män och karlar jag själv har mött på gott och ont, framför allt från uppväxten. Alla urspårade midsommarfester, verkstadsgubbar, fyllona, de snälla, de menlösa, de sjuka. Alla de man minns doften av. Ett hopkok av de hundratals män man mötte tills man blev myndig.
Nu är det dags för biopremiär. Hur känns det?
– Äntligen får den gå på bio över hela Sverige! Min första film gick upp på 14–15 biografer och jag kände "fan vad stort!". Den här går ut på över 300 biografer, det är så mäktigt. Jag hoppas verkligen att folk väljer att se den på bio, för den är skapad för att upplevas på stor duk.
Ni har redan haft galapremiär. Hur var det att se filmen då?
– Det var underbart. Jag kramade sönder handen på min fru och sjönk långsamt ner i sätet. Jag fick titta på den som en fri människa istället för med kritiska ögon. Jag märkte att den kröp under skinnet på folk. De var upplyfta men lite omskakade, och det är en fantastisk känsla.
– Jag kände yrkesstolthet, att jag har lärt mig ett yrke där jag tycker att det mesta i filmen håller en väldigt hög nivå. Det var väldigt fint att ge det till sig själv. Lite snällhet.
Vad fick dig att vilja göra film av just den här berättelsen?
– Jag drogs till en allmänmänsklig historia om uppväxt. Vi delar alla uppväxten, men den ser brutalt olika ut beroende på var man växer upp och vad man får för föräldrar. Jag var väldigt förtjust i mamma–son-relationen, längtan efter en fast punkt och en mamma som av olika anledningar inte kan vara det.
– Vänskapen var också spännande. Det fanns scener mellan två killar, med en fysisk närhet till varandra, som jag aldrig hade sett filmas. Den blev jag rörd av.
– Det är en historia med enormt mörker och enormt ljus. Den kändes spännande men också omöjlig och ofilmbar. Det var likadant med Jag är Zlatan: när någon säger att det inte går att göra en film av det, då blir man som smålänning lite galen och ska visa att det går.
När och var spelade ni in filmen?
– Från slutet av augusti till slutet av oktober 2025 i Göteborgsregionen, i det vi kallar Film i Väst-regionen. Sedan hade vi några kompletteringsdagar i januari för att få mer vinter.
Om du ska locka med en kompis på filmen utan att säga "Augustprisbelönad roman" – vad säger du då?
– Om du vill se ett stort svenskt drama, skapat för bio med stor duk och mycket ljud, där du sitter bredvid dina medmänniskor och upplever hur relationer formar oss och slits mellan hopp och förtvivlan, då ska du se Jävla karlar. Det är fan den perfekta balansen mellan svärta och lite fniss.
– Är du trött på streamingtjänsternas bitvis alltför fördummande berättarteknik och vill se en film där du istället får lägga ihop dina tankar, skulle jag vilja att du följde med.
Vad blir mest avslöjande med att placera kameran på barnets sida?
– Att man speglar sig själv i sitt eget beteende. Jag kan aldrig riktigt förstå hur otrygg världen kan bli för ett barn när jag som vuxen har druckit tre glas vin och uppmanar med en förvrängd röst: "Kom hit nu". Det gör jag inte för att vara elak, men ett barn som är en meter högt uppfattar det annorlunda.
– Barn får inte all information. De får ofta bara halva meningar och en förklaring om att "nu är det bara så". Ingen förklaring till varför mamma står och gråter någonstans. Som publik blir jag rädd: är det så barnet tänker att vuxna är?
– Men det finns också en förlösande känsla när man får sitta ensam i en båt på ett vatten där ingen kommer åt en. Vi är mycket i mörkret, men sedan kommer vi ut och får se ljuset, bara genom barnets perspektiv.
Hur vet man när man får skratta åt eländet i filmen?
– Det får du göra var fan du vill, det ska jag inte bestämma åt dig. Det är olika från visning till visning. Ibland hör man någon skratta på ställen som man själv inte ser så mycket humor i. Det finns massor av scener som har både mörker och ljus samtidigt. Vissa tycker att det ska vara renodlat, men så är ju livet.
– Det finns ögonblick där publiken skrattar åt ett riktigt sådant 1985-skämt. Men eftersom vi inte har lärt oss något och fortfarande beter oss på samma sätt, varje generation trampar i samma fotspår, blir filmen viktig. Det är en påminnelse: vem vill du vara i allt det här?
Vilken av filmens vuxna skulle du vilja ta åt sidan och snacka lite allvar med?
– Viktor Noréns karaktär, som i boken heter Tjuven och i filmen heter Jonas, skulle jag vilja ge en kram. Det tror jag inte att han har fått. Jakob Öhrmans karaktär Jari skulle jag vilja höja självförtroendet på och säga att kontroll inte är den bästa vägen att få kärlek. Även om du inte fått kärlek ska du inte kväva andra.
– Växtmagikern, som spelas av Filip Berg, vill jag bitvis slå på käften för att ta bort hans självgodhet. Jag skulle också vilja plocka bort spriten och de andra substanserna, men samtidigt skulle jag vilja få veta mer om naturen.
– Kanotisten, som spelas av Joel Spira, vill jag inte ens träffa. Han känns så trist och precis som en sådan som talar om för andra hur saker och ting ska vara.
Vad har barnskådespelarna genomskådat hos dig?
– Massor! Barn är skitsmarta, därför kan vi inte porträttera dem som små porslinsdockor. När jag ibland blir stressad eller tappar det och går in i ett "nej, nej, nej, det var inte så vi sa, gör så här istället", blir jag skrämmande. Jag blir påmind om mina egna beteenden genom barnens reaktioner.
– Vi har också pratat om mina egna rädslor i den åldern, hur jag inte vågade närma mig en tjej medan kompisarna fick tjejer tidigt. Jag var mycket som Andrev. Hångeltävlingar var en fucking mardröm! Barnen behövde egentligen inte genomskåda mig, för jag var ärlig med mina rädslor.
Om ditt eget tioåriga jag såg filmen, vad skulle han känna igen?
– Det skulle han inte få, för det är 15-årsgräns. Dessutom var mamma alltid så rädd för videovåld, hon skulle inte tillåta det.
Vad var du tvungen att vara lite olydig mot i boken för att det skulle bli en bra film?
– Det har jag verkligen försökt att vara. Alla ska kunna känna igen sig, men det är ingen mening att bygga filmen utifrån att folk har förväntningar. Det fanns ögonblick som jag ville fördjupa mig i, så Jävla karlar-universumet fortsätter utanför boken.
– Vi har fördjupat relationen mellan Andrev och mamman. Även om det inte blir ett förlåt, så en försiktig kram. Sådana saker känns viktiga. Jag var väldigt sugen på att få publiken att titta in i gliporna istället för att hela tiden få allt skrivet på näsan. Det är mer byggt på stämningar och upplevelser.
Vad var svårast under arbetet?
– Att utsätta barn för en vild vuxenvärld som måste te sig relativt verklig, och samtidigt förbereda dem, jobba med dem och skapa förtroende. Få dem att känna att det är en lek, men en lek på allvar.
– Det var en jättesvår avvägning att få ut det mesta av varje situation och samtidigt låta barnen behålla glädjen. Och att gå mellan att regissera vuxna och barn. Ibland har jag märkt att jag pratat med en vuxen som om den var tio år.
– Något man måste komma ihåg är att filmer i den här svårighetsgraden har inte gjorts sedan Mitt liv som hund, med pornografi, hångel och allt, folk kommer aldrig förstå det men det ligger i hela berättelsen.
Vilken fråga hoppas du att folk ställer till varandra på vägen hem från bion?
– Vem är du i en relation, oavsett till vem? Hur kan du göra den relationen levande och jämställd? Jag vill att man funderar över sådana saker, går hem och lägger en filt över sin partner eller sitt barn. Att förmaningar inte är bästa vägen fram, utan att en kram räcker otroligt långt.
– Jag vill att man går hem med känslan av att "the kids will be ok", för jag orkar inte leva om det inte är så. En förhoppning om att det ska bli okej för oss. Och att vi ser oss i spegeln och funderar över våra relationer. Vad är kärlek? Hur ska den se ut och på vems bekostnad ska du älska?
Du är uppvuxen i Sävsjö. Hur mycket Sävsjöbo finns det kvar i dig?
– Jag är en sån jävla Sävsjöbo och smålänning. Mina föräldrar, min storasyster och släktingar på båda sidor bor kvar. Jag flyttade därifrån när jag skulle fylla 16, men mina första 15 år, kanske de år som formar en mest som människa, var i Sävsjö.
– Mitt Sävsjö är ganska mycket som i en film, som i Jävla karlar, Stand by me och E.T., men utan riktiga aliens då. Vi lekte krig i skogarna, fascinerades av järnvägsspåret och hur nära man kunde gå. De långsamma sommardagarna när man stod på något industriområde och tjuvrökte. Jag lyfter ganska mycket av de känslorna in i den här filmen.
– När man cyklade hem från fotbollsträningen på fredagskvällarna, eller stod och trängdes vid Röda Kvarn och hoppades att man skulle komma in på bio. Röda Kvarn är ju en gammal vacker biograf.
– Det var en klassisk småstadsuppväxt. Man såg tåget braka igenom och undrade vart det skulle någonstans. Ganska snällt men också bitvis tråkigt, framförallt när man förstod att det fanns ett liv utanför. Men skogen var ett område för äventyr. Vi lekte krig på riktigt med pilbågar, svärd och stockar. Det var Robin Hood deluxe.
Vad arbetar du med just nu?
– Vi filmar just nu på nätterna. Det är en Netflixserie i tre episoder som baseras på boken 9,3 på Richterskalan. Den handlar om UD:s hantering av tsunamin och några UD-anställda som skickades till Thailand. Den kommer nästa höst eller vinter.
