Min familj var aldrig särskilt bra på det här med traditioner. Vi hade inga fasta inslag vid högtider - det fick bli som det blev. Mina föräldrar var visserligen akademiker och intelligenta och allt det där, men de saknade både intresse och tålamod för det konventionella och konformistiska. De var traditionsrebeller, helt enkelt.

Hemma hos oss var det ingen som stressade över julmat, påskägg eller vilka bestick man skulle använda.

Eftersom jag och mina syskon växte upp i den här superliberala miljön var traditioner inget vi direkt saknade eller frågade efter. Vår uppfostran var fri: vi var som lyckliga små apungar som åt apelsinglass med gaffel.

När jag som ung vuxen träffade mannen jag senare skulle få tre barn med, välkomnades jag in i en familj där traditioner behandlades med största vördnad. Det mesta var obekant för mig, inte minst eftersom jag var nyinflyttad, nyinvandrad.

Jag vet inte riktigt hur ni gör här i Sverige blev min standardfras och snuttefilt, när jag stod vid olika julbord och bröllop - vilsen, med fel sorts bestick i handen och all min finländska melankoli i famnen.

I hemlighet viskade jag: Vad händer nu? Varför gör hon så? Ska man äta det här? till mannen jag senare skulle få tre barn med. Han viskade tillbaka. Tålmodigt. Både han och hans familj lotsade mig genom de svenska traditionerna, steg för steg.

Så småningom lärde jag mig att bete mig enligt normer och traditioner. Åtminstone tillräckligt för att fungera någorlunda bra vid olika tillställningar.

Jag har hunnit bli mamma, gifta mig, skilja mig, knega på och leva ett helt litet liv i de svenska traditionernas trygga, förutsägbara rytm.

Jag har lärt mig fnissa artigt åt någon farbrors opassande skämt efter ett par snapsar. Jag har lärt mig ställa den där obligatoriska frågan om varför man blir så mätt av julmat - och mumla det lika obligatoriska svaret. Jag har till och med lärt mig att oftast välja rätt sorts bestick.

Ändå har det aldrig blivit helt självklart. Varje år förvånas jag över att jag minns uppesittarkvällens Bingolotto, majbrasan och allt det där.

Generationen efter mig är både annorlunda och inte. Mina två vuxna söner värnar om traditioner - det har de ärvt av sin pappa. Min tioåriga dotter är nöjd så länge det finns katter och godis - det har hon fått från mig.

Vi har våra egna traditioner nu, vi fyra. Vissa har vi hittat på själva. Andra har vi lånat rakt av - för så fungerar traditioner, har jag lärt mig.

I påsk öppnar vi våra ägg med små presenter i, som man gör här.
Sedan äter vi pasha och mämmi, som man gör där jag kommer ifrån.

Och besticken?
Dem väljer vi själva.

Glad påsk från mig till dig.