Veronika Antonsen: " Jag vet inte om jag vaknar igen "

Veronika Antonsen från Sävsjö har varit svårt sjuk i covid-19 och vägen tillbaka för henne har varit extremt lång. Hennes liv vändes upp och ned snabbt och tankarna om att hon inte skulle leva mycket längre till var nära.

- Jag önskar inte min värsta fiende att vara igenom det jag har varit. Covid-19 är en fruktansvärd sjukdom, berättar Veronika.

I februari månad 2021 började Veronika känna sig dålig. Hon beskriver att hon inte kände sig speciellt sjuk till en början, men hon fick en feber som inte ville ge med sig och andningen började bli tyngre.

- Jag tog ett coronatest, och det visade sig att jag hade det. Min feber ville inte ge med sig och jag valde att åka till vårdcentralen här i Sävsjö och det tog inte så lång tid förrän de skickade mig vidare med ambulans till Eksjö.

Veronika berättar att när hon kom till Eksjö på fredagskvällen fick hon ligga på akuten i några timmar på en brits, innan hon flyttades till rätt avdelning.

- Jag var lite bortglömd när jag låg där. Det tog flera timmar innan jag fick en plats på covid-avdelningen. Jag frös mycket eftersom jag hade feber.

På lördagen kände sig Veronika svag och när söndagen kom fick hon beskedet att de var tvungna att söva henne.

- Jag hade bara fått i mig vatten och hade inte ätit så mycket. Så jag var nedsatt på alla sätt och vis. Allt var jättejobbigt, säger hon och fortsätter:

- Jag har hört nu i efterhand att när det var som värst hade jag en syresättning på 60 procent. Jag märkte även i samband med det att kroppen började lägga av mer och mer. Hormonerna gick helt vilt bland annat och jag kunde inte tänka klart alls. På söndagen bestämde sjukvårdspersonalen att de skulle söva mig, för att hjälpa mig med andningen.

Hur var det att få ett sådant beslut att du skulle hamna i repirator?

- Det var fruktansvärt. Jag fick direkt en rädsla att jag kanske inte kommer fixa det alls. Man hade sett så mycket i media att exempelvis Adam Alsing hade dött av covid, och jag var rädd att det nu kanske även skulle bli min tur.

Familjen

Vid den aktuella händelsen hade Veronika sin man och två barn hemma. Kommunikationen med dem var begränsad och det fanns ingen möjlighet för dem att komma på besök till sjukhuset.

- Det var extremt jobbigt för min famlj. Man är väldigt ensam i det.

Tankarna om att hon inte skulle vakna igen var så stor, och Veronika kom på att hon inte hade pratat med sin man om hur hennes begravning skulle vara,om det värsta skulle hända.

- Jag och min man hade aldrig pratat om våra önskningar och tankar, om någon av oss dör. Så jag kontaktade honom och berättade att nu ska de söva mig och jag vet inte om jag vaknar igen efter det.

- Så jag berättade ganska snabbt hur jag ville ha min begravning för honom, men han hade jättesvårt att ta in det. Han ville inte prata om det alls.

I två veckor låg Veronika i respirator och hon har inga minnen alls under den perioden, mer än att hon drömde mycket.

- Jobbigast under den här perioden hade såklart min familj. Varje dag hörde de personer som hade gått bort i covid, och de visste aldrig om det en dag skulle vara jag.

Tillbaka efter tiden i respiratorn

När Veronika vaknade ur respiratorn var det dags att börja träna upp kroppen igen så fort som möjligt.

-Personalen försökte få mig att resa på mig från sängkanten, men benen var var inte med mig alls. Sen fick jag övningar för att träna upp bland annat händerna. Jag hade också syrgas hela tiden. Jag hade ett andningsverktyg som jag var jättenoga med att använda. Den använder jag fortfarande idag för att träna lungorna. Utan den hade jag mått mycket sämre idag. Jag var väldigt fokuserad på att göra alla övningar som man bad mig om, för jag ville ju bli bättre och kunna komma hem till min familj så fort som möjligt.

Stresspåslag

Under rehabliteringstiden har hon fått lära sig att öva upp bland annat sitt minne, namn, årtal, dagar och skriva.

- Jag hade glömt till exempel mina barns ålder och när dom var födda. Det var ett sådant starkt stresspåslag att ha sådan här infektion i kroppen, så jag hade glömt det mesta som jag kunde innan jag blev sjuk. Men jag har hela tiden haft en stark vilja att bli bra igen.

Hur mår du idag?

- Det är inte så bra som jag hade önskat, men jag är på god väg. Mitt mål är att jag ska kunna börja jobba igen såsmåningom. Tar en dag i taget, fortsätter träna huvud och kropp. Och sätter upp små mål på vägen.